Jag föddes 1949 i Stockholm och växte upp i Mälarhöjden. Efter skolan jobbade jag några år på en elektronikfirma innan jag hamnade på S1 i Uppsala. I slutet av sommaren 1970 muckade jag, efter 18 månader i signaltrupperna, som fänrik. Sedan följde utbildning till ingenjör el/tele vid Stockholms Tekniska Institut och jobb som instrumentare på Honeywell i Stockholm.
Redan 1965 träffade jag min blivande fru Marianne och 1974, samma år som vår dotter föddes, gifte vi oss i Sundbyberg. 1976 flyttade vi till Skåne eftersom jag fått jobb på Gullfiber i Billesholm. På Gullfiber jobbade jag som konstruktör och var med och byggde nya produktionsanläggningar vid fabrikerna i Skåne och i Söråker utanför Sundsvall.
Efter några år i Skåne och när vi väntade vårt andra barn tyckte vi det blev väl långt hem till släkt och vänner i Stockholm. Vi längtade hem men ville inte bo i Stockholm så när Vattenfall annonserade efter personal till kärnkraftverket i Forsmark tyckte vi det var en utmärkt möjlighet att flytta hemåt men ändå till en liten ort. Flytten till Östhammar har vi aldrig ångrat, vi trivs utmärkt bra.
Vid Forsmark fick jag förmånen att delta i driftsättningen av Sveriges senast byggda kärnkraftblock. Mitt arbetsområde var kontrollrummet och de processdatorsystemen som förser operatörerna med information. Jobbet med driftsättningen, från 1981 till 1985, är nog den roligaste och mest lärorika perioden i mitt liv. Lärdomar och erfarenheter från den här perioden ledde till att jag blivit engagerad i olika internationella projekt och samverkansorgan. Det internationella engagemanget har inneburit att jag fått resa rätt mycket i tjänsten. Det har varit både lärorikt och roligt. Jag har kunnat studera hur man kör kärnkraftverk i fyra världsdelar och jag har kunnat åka tåg i många länder. Mitt intresse för tåg och järnvägar väcktes på allvar ett av mina första besök i Wien. Jag var under många år svensk representant i olika arbetsgrupper som bland annat skrev regler för instrumentering och kontrollrumsutformning vid kärnkraftverk. Vid ett av mina först besök i Wien passerade jag varje morgon och kväll en stor modelljärnvägsaffär och till slut kunde jag inte hålla mig utan gick in och köpte en kasse begagnade räls, växlar, lok och vagnar. Från den dagen har tåg och järnvägshistoria varit min huvudsakliga hobby.
Hemma i Sverige kom jag senare i kontakt med Svenska Järnvägsklubben och tidningen TÅG. Föreningen och framförallt tidningen innebar att jag hittade hem i min hobby. Här kunde jag kombinera mitt intresse för historia, teknik och dessutom få utlopp för min skrivklåda . Under årens lopp har det hunnit bli ett 20-tal artiklar om skilda aspekter av tågtrafik och järnvägshistoria. På senare år har inte tiden velat räcka till varför produktionen gått ner. Det finns dock ingen brist på uppslag och projekt så den dagen då arbetet vid Vattenfall inte dominerar kommer skrivandet åter att få en chans!
Eftersom det kan vara svårt att komma åt gamla nummer av tidningarna har jag valt att göra mina artiklar och uppsatser tillgängliga på den här hemsidan. Några av texterna har dessutom inte varit publicerade tidigare.